Världen är kall och grå
En ensam man sakta vägen framåt går
En annan kvinnas fotspår följer han
Han saknar syfte, han saknar mål
Vägen har han länge gått,
men alldrig bestående sällskap fått
Kvinnan som en gång gick bredvid,
syns nu alldrig till
Känslan som hon en gång gav,
har även den gett sig av
Mannen ensam vägen går
Envist fortsätter han fram
Hon som en gångs stod bredvid syns nu alldrig till
Men mannen fortsätter att gå
Förlotrat är hoppet som en gång lyst upp hans väg
Men mannen fortätter att gå
Det finns inget som är värt att nå
Men mannen fortsätter envist att gå
Nu har mannen slutat vägen gå
Men de tomma fotspåren än syns till
Två spår som skillda vägar går
Nu har mannen slutat vägen gå
Visst är världen är kall och grå



Ute faller snön
Stugan på kullen står
Hon där inne värme från spisen får,
han där ute förjävligt av kylan mår
Ensamheten plågar de båda,
likt pisksnärtar mot naken hud
Själva de båda är,
de lever i en missär
Hoppet om en annan syns inte längre till
Själva går de runt i sin ensamhet,
plågade av något de inte vet
En värmande hand plötsligt sträks ut,
ett ljud som från ett glädjetjut
Värmen värmer de båda
Känslan växer
Den forsar fram likt en vårflod
Värmen växer av allt den förmår
detta trots att de ute i kylan står